SOMMARENS SISTA KVÄLL
Am Dm Am
Det känns som om allt håller andan,
sa gamle Emanuel.
Dm Am
Han hade vitskjortan på sig
och det var sommarens sista kväll.
E7 Am
Vi satt på soffan inunder rönn’
E7 Am
och kände en aning av höst.
E7 Am
Vi satt där och tittade ut över sjön
Dm
när han plötsligt sa, liksom högt för sig själv
E7 Am
och med eftertänksam röst.
E7
- Ett liv är kanhända
Am
att liksom en slända
G C E7
få flyga en enda, skälvande dag.
Am
Sen blir det afton
Dm
och man tappar kraften
E7 Am
och känner sig gammal och svag.
Det liv som jag själv fick att leva
var som en lång arbetsdag.
Så nu känns det skönt att få sitta
ner för att vila ett slag.
Då börjar tankarna vandra,
tillbaks längs den väg man har gått.
Då minns man alla dom andra
som också slogs för en bättre tid
fast det mesta var fattigt och smått
Och man faller ifrån
men livet går vidare
och hur man har brukat sin tid,
bestäms utav vilket
sorts liv som man lämnat
efter åt dom som tar vid.
Dom drömmarna som vi bar på
var inte om ära och guld.
Nej, vi drömde om människovärde,
för barnens och barnbarnens skull.
Och visst var det bra det som hände,
att den ständiga hungern försvann,
att vi slapp allt bostadselände,
men det kan inte hjälpas, ändå så känns det
som om drömmen aldrig blev sann.
Fast några kom ju att leva
hela livet med vitskjortan på.
Och fast jag slet ont och for illa
vill jag inte byta ändå.
För sviker man dom som står nära,
sa gamle Emanuel,
då blir skymningen bitter att bära
och vi satt på soffan inunder rönn’
och det var sommarens sista kväll.
Text: R. Eriksson
Musik: R. Eriksson