Euskefeurat logga

Bönhuset

Bönhuset var gammalt o alldeles för stort
Eller snarare, församlingen för liten
Syndarna var många, ändå var det som förgjort.
Den dan Gud Fader skulle stå där vid sin pärleport
skulle knappast nån från byn få komma in.
Pastor Lennart Hansson var en olycklig person
Han kände sig så gammal, trött o sliten
Han trodde att han nästan trodde sig ha tappat tron
Visst längta han till himlen, men mer till sin pension.
Till Salusand o sommarstugan sin

Pastorn tog till sist den lilla tro han hade kvar
och bad om råd o hjälp ifrån Gud Fader
Först hände det väl ingenting, men efter fjorton dar
med tåget 11.25 så kom ett bönesvar
i form utav en ung evangelist
Till nästa bönemöte hade pastorn, glad o rörd,
på affischen formulerat dessa rader
” Först predikar pastor Hansson om bönen som blir hörd
Sedan innan kaffet så får vi ett vittnesbörd
Och sång av Robertino Rosenkvist”

Det var fjorton stycken själar som satt i hans kapell
Det var dubbelt fler än förr det brukat vara
Pastor Lennart Hansson , han var salig han var säll
Han var inte Tomas Tvivlaren när han tala denna kväll
Utan mer en predikant o en profet.
Han noterade med glädje en tydlig dominans
utav unga kvinnor i sin nya skara
Han såg på deras kinder en rosig färgnyans
Han såg i deras ögon en lyster och en glans
En längtan efter nåd o salighet

Efter sin förkunnelse sa pastorn så ”Till sist
Hälsar vi välkommen hit vår nye broder”
Alla ögon såg mot Robertino Rosenkvist
Där stod han som att vackert motbevis till Antikrist
En Guds gåva till alla dom som tror
Han börja först berätta om det namnet som han bar,
hur en gång i Rom hans unga moder
blivit djupt förälskad i Robertinos far
Hur sen hon reste hem men pappan måste stanna kvar
För att sköta om sin gamla sjuka mor

Hans ord var ord om saknad,svek o gråt,o sorg o tröst
Och om sin tid som missionär i fjärran länder
Orden var som balsam i vart sargat kvinnobröst
När sen han börja sjunga var det med gudomlig röst
om en stad där alla gator är av guld
Sen sjöng han om sin längtan,dit, där rosor aldrig dör
Sen drömde han om sol-ljusa stränder
Rösten var som honung. Den var som skirat smör.
Sångerna var löften om ett land där ovanför
där det inte fanns nån sorg och ingen skuld

För varje bönemöte var det fler o fler som kom
Först väninnor, sen väninnornas väninnor
Nästan inga karlar, men sen kom även dom
Snart var det så fullt att många måste vända om
Så Robertino börja göra hembesök
Först med lånad cykel, åkte han från gård till gård
och skänkte själafrid till bygdens kvinnor
Sen låna pastor Hansson honom sin Opel Rekord
Så runt hela kommunen kunde han ge själavård
till kvinnorna i kammare o kök

Han gav dom sin välsignelse, men även möjlighet
att skänka pengar till hednamissionen
Hur mycket han fick in är det nog bara Gud som vet
Och han skulle belöna deras generositet
Tusenfallt i himlen ovan där
Robertino reste lika hastigt som han kom
Många systrar tog farväl på busstationen
Han hade fått en kallelse där Gud bett honom om
att åka ner till Afrika o frälsa alla dom
hedningar som fanns, som missionär

Bönhuset är gammalt o förfaller där det står
Inte finns det längre nån församling
men väckelsen har ändå lämnat positiva spår
Det finns en massa ungdomar med mörkt o lockigt hår
som brister ut i vacker sång ibland
Pastor Lennart Hansson, levde sen tillfreds
med livet som en pigg och lycklig gamling
Kanske finns det bönesvar på bönerna som beds
Han satt där i sin hammock när han dog, o askan spreds
I himmelriket hans i Salusand