Euskefeurat logga


TILL ELIAS

    C                          G
Jag kände dig aldrig, Elias,
             F                     G
fast vi föddes i samma trakt.
         F
Men efter vad folk
      C
har berättat och sagt,
Am                         G
vet jag ändå vem du var.
        C                               G
Jag har tänkt på dig ofta, Elias,
             F                        G
när jag varit vid farfars grav,
F                            C
men, det har aldrig förr blivit av
Am                             G
att jag har dröjt mig kvar.
            F                           Em
     I dag har jag tankar att tänka.
            F                       Em
     I dag har jag trötta ben,
          F                               C
     så i dag vill jag gärna få bänka
                           Am                            G
     mig här, för att vila en stund vid din sten.

Här ligger du nu, Elias,
bland andra levnadsöden
som levt en stund,
mellan födseln och döden,
det liv som förde er hit.
Vad fick du för liv, Elias,
varför blev ditt liv som det blev.
Jag läser på stenen
orden hon skrev
som sedan höggs in i granit   
 
     "Det känns som om sol gått ner
     som om allt blivt mörkt och kallt,
     när dina ögon ej stråla mer.
     Elias mitt hopp, mitt allt."

Du föddes nitton, Elias,
den tjuguåttonde maj.
Samma år som fördraget
skrevs på i Versailles
och det första kriget var slut.
Det var nog av kärlek, Elias,
hon ville dig säkert väl.
Hon ville bespara din barnasjäl
att se världen som den såg ut.     

    Så från morronen, till kvällen,
     höll hon dig mätt och varm
     i kökssoffan, under fårskinnsfällen,
     och sjöng dig till sömns på sin arm.

Aldrig ett ont ord, Elias.
Din värld var ett renskurat kök.
Aldrig, släppte hon in besök
ifrån fulheten där utanför.
Det sägs om din pappa, Elias,
att han slet ont för din skull,
men fick sova i stallet
när han var full,
eller trött och på dåligt humör.     

     Vem vill inte se den man älskar
     leva sitt liv utan skuld.
     Vem vill inte ge den man älskar
     tankar av renaste guld.

Du slapp depressionen, Elias,
och när spanska kriget bröt ut
låg du i kökssoffan, som förut,
under din fårskinnsfäll.
Du var tjugu år då, Elias,
trettinie, när Polen föll
och det sägs att hon satt
i soffan och höll
dej hårt då, din sista kväll.     

     Det sägs att hon smekte din panna,
     då när du somnade in,
     att hon kände ditt hjärta stanna,
     att hon gömde din blick i sin.

Jag kände dig aldrig, Elias,
fast vi föddes i samma trakt.
Men efter vad folk
har berättat och sagt,
vet jag ändå vem du var.
Och det händer ibland, Elias,
när jag har mina mörka stunder,
att jag önskar din fäll
att gömma mig under
i väntan på bättre dar.     

     Och jag önskar att nån ville skänka
     en kärlek så klar och ren.
     Ibland har man tankar att tänka.
     Ibland har man trötta ben.

Musik: R. Eriksson
Text: R. Eriksson