Under slutet av den senaste istiden skapade en jättelik isälv de avlagringar av sandig morän som sträcker sig från Heden i Boden via Kallax och ända ut till Skvalpen i yttersta delen av Luleå skärgård.

I det första tusentalets början kunde befolkningen här uppe se de första vågbrotten från det som idag är Junkön, en rätt så stor ö i Luleå skärgård.

På 500-talet hade de första delarna rest sig så mycket ovan vattnet att det bildade en liten sandig ö med långgrunda stränder. Kanske landsteg ibland några av de människor som levde i kustlandet vid den tiden. Människor som i huvudsak levde av säljakt och fiske.

Men ännu skulle det dröja många hundra år innan sanden hade bundits och träd och kraftigare vegetation hade fått fotfäste.

1491 nämns Junkön för först gången i skrifterna.

Det finns flera teorier om varifrån namnet på ön kommer. Det kan vara så att Junk kommer från en kortform av Johan tex. Jonke eller Jank. Det finns också en sägen som berättar att en same som hette Junker höll till på ön med sina renar. Han lär ha bott under en stor gran i närheten av den nuvarande byn.

Junker och hans renar

1762 nämns de första nybyggena på ön men det är troligt att det bodde folk permanent på ön redan tidigare men att de inte hade tillstånd från kyrkan som var ägare till ön.

Från mitten av 1700-talet fram till mitten av 1960-talet levde befolkningen som en självförsörjande enhet där jordbruk jakt och fiske var huvudnäringen. Här förekom också tjärdalsbränning och kolning samt skeppsbyggeri.

I slutet av 1700-talet uppfördes en väderkvarn av sk "hatttyp" där man kunde mala sitt korn. Vingarna blåste sönder i en storm i slutet av 1800-talet. 1988 restaurerades kvarnen och är i dag den enda kvarvarande väderkvarnen i övre Norrland.

I dag är fiske huvudnäringen för den bofasta befolkningen. Lax och löjrom utgör basen i detta fiske.

1998 Invigdes "Junköns fiskeläge", sjöbodar i gammal stil med utställning om hur livet var förr i skärgården.

Ön har några större vägar samt ett antal mindre stigar. På Junköns Västra del, Storskorven och Sandlån råder tyvärr landstigningsförbud eftersom flygvapnet använder detta som skjutfält. Här finns annars en av Luleå skärgårds allra finaste sandstränder.

Huvuddelen av ön består av skogsklädd sandig mark men det finns även en del myrar och en tjärn. Kvar finns också ett antal ängar som använts i jordbruket men som nu sakta håller på att växa igen. Några mindre områden har naturskog som är äldre än 200 år.

De flesta av de vanligaste bären kan man hitta, hjortron, blåbär, hallon, lingon och åkerbär.

Här finns också en del svamp varav sandsopp, smörsopp och pepparriskor hör till de vanligaste. Karljohansvamp finns men är inte så vanligt och har man tur så kan man hitta en och annan kantarell.

De vanligaste skogs- och sjöfåglarna kan man se samt hare, älg och en och annan räv.1999 hade ön besök av en varg.

Bebyggelsen på ön består av fem hemman samt ett 15-tal sommarstugor och det finns en fin och skyddad hamn för gäster.

Vintertid är det normalt med en plogad isväg ut till ön via Kallax-Tjuvholmssundet-Sandön.